Hembygdsgårdens byggnader
Sundvis-Olsgården
Sundvis-Olsgården var en av de åtta stamgårdar som fanns i Rätansbyn. Den låg i själva hjärtat av kyrkbyns bebyggelse. Gården har fått sitt namn efter Sundvis Olofsson.(1746-1815) Sundvis Olofsson var troligen en mycket färgstark bonde och efter honom böljade gården kallas Sundvis-Olsgården och detta namn har den sedan haft. Vad gården haft för namn från böljan har ej gått att utforska. Byggnadens ålder har ej heller gått att med säkerhet fastställa, troligen är den från 1600-talet.
Mangårdsbyggnaden var ursprungligen uppförd endast i en våning. I början av 1800-talet påbyggdes ännu en våning, och då flyttades de förutvarande fönstren till den övre våningen, och nya och större fönster insattes i den nedre. Det var efter dåvarande byggnadsstil ett mycket stort hus, en s.k. parstuga med förkammare.
Några av de förutvarande ägarna bl a Olof Olofsson och Olof Sundvisson hade på 1700 och 1800-talen gästgiveri på gården. Någon särskild byggnad fanns ej för ändamålet utan det vanliga var att ett rum i mangårdsbyggnaden rustades upp ”för gästande resandes bekvämlighet”, som det hette enl. källskrifterna Bönderna var enligt lag skyldiga att åtaga sig gästgiveri och skjutshållningen i Sverige. Av många orsaker, bl a de långa avstånden och bristen på dragare, gjorde man det i Rätan i vissa perioder under protest.
När mangårdsbyggnaden flyttades till ”Kullen” år 1935 uppfördes den i sitt ursprungliga skick. Man önskade att den skulle ge en föreställning om hur folk bodde och hade det på 1600-talet. En annan orsak till ombyggnaden var att den nedre våningen blivit rätt illa medfaren och behövde lagas med hjälp av virket från den övre våningen. De gamla fönstren hade också, så långt de funnits kvar, blivit insatta. Under 1936 gjordes det mesta av inredningen färdig, och då uppsattes även en mur i Storstugan. Arbetet med fornstugan skedde under ledning av Birger Sundström.
Är 1937 var det dags för invigning av hembygdsgården. I sista stund blev den dock inställd på grund av polioepidemi I ett år fick man vänta på invigningen men den 12 juni 1938 fick äntligen Rätans sockenbor sin efterlängtade hembygdsgård invigd.
Fribergsstugan
År 1948 beslöts att inköpa den s k Fribergsstugan för ett pris av 1200 kr.
Detta stora boningshus är från Uppgården i Bryngelhögen. Uppgärden var en av de två bondgårdar som fanns där i slutet av 1500-talet. Den andra hette Utgården. Bonde på gården var då Oluff Joenssen. Gården hade sedan olika ägare fram till år 1776 när den inköptes av- Olof Nilsson från Rätansbyn och år 1812 övertogs gården av sonen, Nils Olofsson.
Sedan företogs det historiska triangelbytet av tre bondgårdar i Bryngelhögen, Rätansbyn, och Klaxåsen Sven Sundvisson i Rätansbyn byggde ut en ny gård på Mon, avdelad från Änders- Persgården. Han bytte bort denna gård mot Västgården i Klaxåsen som ägdes av Erik Eriksson ”Fejsak”. Denna bytte sedan i sin tur gården i Rätansbyn med Nils Olofsson i Bryngelhögen och flyttade dit.
Erik Eriksson ”Fejsak” blev alltså den nye bonden på Uppgården i Bryngelhögen, Han var gift med Carin Michelsdotter från Björnberg i Ytterhogdal, ättling till finska invandrare Öknam-net ”Fejsak” skulle han ha fatt därigenom att han hört namnet på en tillfångatagen utländsk officer som hette Vegesack, och vid ett tillfälle i militärtjänst skulle han ha sagt sig heta Vegesack men uttalat namnet ”Fejsak” som han sedan fick heta.
Efter övertagandet av Uppgården byggde han år 1848 detta stora boningshus på gården, och enligt utsago skulle han själv ha snickrat den mycket säregna brokvisten. Gården såldes av Erik Eriksson ”Fejas” till Olof Persson Friberg från Utgården och därav fick stugan namnet Fribergsstugan. Den inköptes år 1948 av Rätans Hembygdsförening och flyttades och uppfördes i ursprungligt skick. Denna stuga utgör en ratt säregen typ av 1800-talets boendekultur.
Soldattorpet
År 1942 meddelade Gerda Larsson att Ingeborg Månsson, Nederhögen skänkt sin gamla stuga, (Christen Segerbergs Soldattorp) till hembygdsföreningen. Enligt protokoll kostade rivningen av stugan 30 kr och bilfrakten 60 kr.
Dragon Christen Segerberg var från Klövsjö och anställdes som dragon i Söderhögen år 1787. Han fick upplåtelse till detta torp hos Matthes Christoffersson och ingick äktenskap år 1792 med Hiertru Ersdotter frän Klaxåsen. Enligt militärrulloma hade han bevistat 2 fälttåg. Stugan byggdes troligen år 1787. Sex barn föddes och växte upp i denna stuga. Samma år som Christen Segerberg dog, år 1835, köpte hans son, Pål Segerberg i Norrgården, Nederhögen stugan av Jöns Christoffersson som kommit i ekonomiska svårigheter Torpet blev då öde och Pål flyttade den lilla stugan till Norrgården och uppförde den som bakstuga. Som sådan fick den tjänstgöra i över 100 år. Även granngårdarna använde stugan för bakning och då kan man förstå hur många tunnbrödskakor som bakats där under ett helt sekel.
Är 1942 skänkte Norrgårdens dåvarande ägare, Ingeborg Månsson, stugan till hembygdsföreningen. Hon var änka efter Paul Månsson vilken var sonson till Paul Segerberg. Ingeborg Månsson var en mycket framsynt kvinna som förstod värdet av att soldatstugan bevarades för kommande generationer (Brudkronan, som Ingeborg Månsson bar vid sitt giftermål år 1894 finns numera i hembygdsföreningens samlingar).
Socken-magasinet
Sockenmagasin användes vanligen på 1700 och 1800-talen som lagerlokal av kommunen för spannmål etc. Där skulle alltid finnas ett lager att användas vid behov, missväxt o s v, ( vissa fäll användes dessa lokaler som s k tiondemagasin (Tionde var en pålaga som åvilade bönderna. En tiondel av produktionen inbetalades till kyrkan Efter reformationen ändrades bestämmelserna så att huvuddelen blev en statlig beskattningsform. Endast sockenprästen fick behålla sin tredjedel, det s k tertialtiondet, vilket fanns kvar till 1910. Tiondet utgick vanligen i form av naturaförmåner. Dessa förvarades i ett s k tiondemagasin.
Skvaltkvarnen
Ar 1937 erhöll föreningen av Klaxåsens byamän det gamla kvarnhuset som gåva. Skvaltkvarn är en enkel typ av vattenkvarn känd i Sverige sedan 1200-talet Kvarnen utgörs av en träram ”kvarnkall” i vars nedre ände skovelbladen av trä är fastade. Kvarntallen löper genom den undre kvarnstenen och är fastsatt i den övre. Endast den övre löparen är rörlig. När vattnet träffar skovlarna satts kvamkallen och den övre kvarnstenen i rörelse, Skvaltkvarn kommer av ordet ”skvalpa”. Det betyder att denna kvarn inte behöver mer vatten än det som ”skvalpar eller porlar” i en bäck. På så sätt kunde många bönder mala sin säd i en egen kvarn.
Rödins-härbret
År 1938 erhöll föreningen det gamla härbret från Rödins som gåva. Närmare information saknas.
Loftbod från Böle
Loftbod (Loftsvalbod) från Lusths i Böle Daterad 1769, Loftbod, träbyggnad i två våningar med en längs övervåningen utskjutande svalgång. Användes vintertid för förvaring av allehanda förnödenheter, under sommaren även som sovrum för gårdens ungdomar och tjänstefolk.
Rökhus
Rökeri eller bastu som den också kallades, rökning av livsmedel är en mycket gammal konserveringsmetod för framförallt kött och fisk. Rökhuset uppfördes på Sandnäs under Hammarström- epoken (1870-talet).
Olle-Pers-härbret
År 1959 erhöll föreningen detta härbre som gåva av bröderna Per och Albert Olofsson i Olle Pers”. Enligt uppgift skulle det vara uppförd på 1400-talet. Vilket vi vill sätta ett frågetecken för.
Härbre
Härbret erhölls som gåva av Rätans kommun på 1950-talet Härbren användes i
forna tiden bland annat för förvaring av säd samt torkad och rökt kött och fisk.
Serveringslokalen
”Troligen” var det från början ett magasin som tillhörde inspektor Hammarström vilken i slutet av 1800-talet var ägare av ”Kullen”. Boningshuset brann ned till grunden år 1882 men enligt tillgängliga källskrifter undgick magasinet elden. På 1930- och 40-talet användes endast ett litet rum till servering, övrigt utrymme för förvaring av åkdon m.m. Lokalen har byggts om och utökats många gånger under årens lopp. Den sista renoveringen genomfördes år 1994. Ombyggnaden genomfördes i stort sett med frivillig arbetskraft. Föreningen har nu med denna lokal, i kombination med logen, ändamålsenliga lokaler för servering och uthyrning för fester etc. I lokalen finns bokhylla med diverse samlingar med historiska bilder, vykort, böcker mm varav en del är till försäljning.
Loge (parloge)
Denna loge är den enda av husen som inte härstammar från socknen. Behovet av en lokal med tak, för olika aktiviteter, hade aktualiserats under en längre tid. År 1972 beslöt styrelsen att anskaffa en lämplig loge för ändamålet. Bertil Hammargård och Einar Bive valdes att undersöka denna fråga. Är 1973 beslöts att från Medviken, Bräcke inköpa 2 logar till ett pris av 7 000 kr Vidare beslöts att bygga ihop dessa till en enda stor loge.
Historien om älgsoffan
Ungkarlen Strandell hade tjänat ihop lite pengar, men det var svårt att få något fast arbete. Det var i det skicket han kom till Bingstad i Berg. Där fick han jobb som huggare hos en av bönderna.
På fritiden ägnade han sig åt finsnickeri. Det var det han ville hålla på med, men det hade ingen framtid. Han kunde inte leva på det.
Ryktet om hans färdigheter hade dock redan gått före honom i de små byarna. Och när Nils Löfstrand, den store skogsägaren och Jämtlands rikaste man, från Handsjöbyn, fick höra om Strandell hade han fått en idé.
Med hjälp av denne Strandell skulle Löfstrand sätta ett evigt avtryck i bygden. Han ville markera sin rikedom med en speciell soffa. Så hade de träffats.
Nils Löfstrand hade en med dagens mått vildsint och galen idé, men för hundra år sedan var den helt seriös. Att tillverka en soffa var ju en sak, men att göra den till ett altare av älgens alla attribut var en maktuppvisning som få andra kunde visa upp.
Jag vill att du tillverkar en soffa åt mig. Den ska vara det ståtligaste som finns i trakten och den ska vara en hyllning till älgen, skogarnas konung.
Du ska få 500 kronor för jobbet och så betalar jag alla utlägg du har, och du ska få fortsatt arbete hos mig livet ut, hade Löfstrand lovat.
Så hade den nu 50-årige Strandell skridit till verket. Per fick köpa huvudet och klövarna av en udda 16-taggare av ett av jaktlagen i trakten för pengar han lagt ut själv.
Nu var det dags för Per Strandell att få betalt.
Men åren hade gått och det hade hänt en del sedan Nils Löfstrand och Strandell varit överens om tagen den där dagen för åtta år sedan.
Finansmannen Nils Löfstrand hade inte bara kommit på obestånd, han hade dessutom processat med det stora skogsbolaget och förlorat. Hans tillgångar var nu intet värda och han hade ingen möjlighet att ersätta Strandell för jobbet.
Löfstrand hade förlorat allt. Vilket i praktiken också innebar att Per Strandell hade förlorat sitt jobb och sina utlagda pengar.
Per Strandell lämnade ingen efter sig. Ensam gick han in i skuggornas arkiv. Jo, något lämnade han efter sig som gick till hävderna, en märklig soffa, och ett kulhål. På kvällen den 13 september 1925 hade Per Strandell tagit en revolver, lagt sig tillrätta i älgsängen, riktat pipan mot tinningen och tryckt av. Här är det, kulhålet i ”Älgsoffan”.
Älgsoffan i pressen
Östersunds-Posten 1/9-2024 (uppdatering av artikel nedan från 2018)
https://www.op.se/2024-09-01/skogspatronens-statusmobel-blev-snickarens-dod/ Östersunds-Posten 20/8-2024
https://www.op.se/2024-08-20/algsang-dragare-nar-ratan-rustar-till-fest/
Östersunds-Posten 24/12-2018
https://www.op.se/2018-12-24/nolervik-berattelsen-om-den-markliga-soffan-i-handsjobyn–med-alghuvud-klovfotter-och-kulhal/